ovälkommet

Det sitter en kvinna i baksätet hon kliar sig på halsen. Jag sitter och tänker på bildäck, bryter min farbror tystnaden. Vi har lämnat Stockholm bakom oss. Jag har lutat stolsryggen långt bak, hummar långsamt och tar in granarnas svärta mot himlens olika blå. Jag sluter ögonen till hälften. Jag kan inte minnas när kvinnan klev in i bilen, jag måste ha slumrat till. Vi har inte gjort mycket men dagen har ändå tagit på krafterna. Vi har ätit påskmiddag och jag har hoppat studsmatta med kusinerna och till slut åkte vi till S:t Görans och nu vill vi inte prata om det. Det är så med bildäck, fortsätter han, att man ska inte byta sida på dem, de slits när de körs in i en ny riktning. Man måste komma ihåg på vilken sida de har varit. Därför ska man märka dem på ett bra sätt när man tar av dem. Längst ut i synfältets gränsland ser jag kvinnans kliande rörelser. Upp mot örsnibben, nacken, vänstra överarmen. Jag vill gärna tro att jag inte är helt vaken. Samtidigt är det bra att byta mellan fram och bak, farbror igen, för däcken slits på lite olika ställen, så det är bra att rotera, men på samma sida. Vi är omslutna av skymning. Jag undrar om det är något fel på kvinnan, kliandet gör mig illa till mods. Tankarna på hennes kliande får det att börja klia på mig också, och så får det mig att tänka på sjukdom. Min farbror väger oberört för- och nackdelar hos olika märkningssystem mot varandra. Hur har du gjort? frågar jag honom. Hans röst fyller bilen med normalitet. Jag tänker på mitt rum, att jag kommer få skjuts ända fram och sen får jag sova. Granarna har ersatts av slätt. Vi passerar rondellerna som markerar Uppsalas början. Jag följer med dig, säger kvinnan. Och det gör hon.