Stället e närapå folktomt men åtminstone jäkligt snyggt. Jag vill känna mig snygg. Världsvan. Cool? Kanske dödsföraktande? Jag vill känna mig... Allra mest vill jag jubla. Jag vill så förbannat jävla mycket och det kunde va så lätt hela livet men jag har så svårt att komma överrens med mig själv. Den sötaste flickan vill att jag ska vilja men tydligen e inte hela jag med. När ska jag få hångla egentligen? Jag frågar inåt, till detta Överjag som måste vart nåt katolskt i sitt förra liv, inte fan e hon min polare i alla fall, varför e hon en del av mig?? När det känns "rätt" säger Överjaget, då ska du få hångla. Hon hör själv hur dumt det låter, men hon ger sig inte. Vi lämnar alltså bruden och cyklar hem för att dansa i köket och laga efterfestpasta. Vi dissar och lämnar och kräsnar oss och sen gråter vi otröstligt över att vi vaknar utan hud mot vår hud. Hud mot min hud.
Uppdatering morgonen efter: Ett gäng rövarbrudar och deras polers kommer hemstormandes så fort bloggandet e klart och bryter melankolin och skrattar och spelar spel och många timmar senare somnar jag medan feministiska kampsånger skrålas från andra sidan lägenheten och jag e alldeles för upptagen med att världen ska sluta snurra för att sakna ett enaste dugg. Här e alldeles för lyxigt för självömkan med trovärdighet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment