Kära James,

Det är sällan jag känner närhet som i dina brev. I förrgår kväll när jag läste ditt senaste tänkte jag hur trevligt det vore med ditt sällskap, med tid för längre samtal. Vi skrattade tillsammans, jag såg det framför mig. Sen skrattade jag åt tanken istället. Vet du hur gammal du var i den? Ja, exakt. Lika gammal som jag förstås. Ålder gäckar mig.

Min farmor dör den här våren, har jag sagt det? Det är inget konstigt när vi blir gamla ska vi dö. Hon är så långt borta nu, redan onåbar fast hon är precis brevid. Som om döende är en egen ålder, avskild från alla andra.

För två år sedan blev jag vän med en kvinna på 60. Vi klättrade i träd ihop och sen fick jag bo i hennes hem och hon tog hand om mig med snällhet, rå humor och uråldrig viset ja hon hade alla åldrar samtidigt. Men jag minns när jag läste Kristin Lavransdotter, hur jag inte klarade slutet, när min vän sedan 1000 sidor tillbaka blev gammal, trött och liksom färdig och jag stod bara inte ut. Ålder är inte okomplicerat men fram till nu i vår hade ålder och död inget självklart med varandra att göra. Nu är jag rädd att du också ska fastna i den där åldern mitt emellan.

När jag lyssnar på dig är vi lika gamla. Jag ser dig ofta framför mig, hur du berättar. Är det för att bilderna jag sett visar dig som ung eller gör jag oss jämnåriga för att känna mig bekväm? Jag tycker så mycket om att hänga med dig. Och nu, denna vår, är det du som väger upp mitt obehag inför åldrande. Du har som besegrat tiden genom dina brev. Du, som varit död i 20 år, är ett stöd när jag sörjer min farmor. Hon som ännu lever.

med tacksamhet,