horisonten

Välkommen till paradiset, skriver familjen. Men det lutar åt misslyckande, går inga båtar, det är politik emellan. Glokalisering, kallades det på min första kurs här i studenthålan. Ordet beskriver att fast jetplanen tar mig över stora hav går det inga båtar över sund. Det är snabba flygplan eller flottar om natten som är alternativen. Långa avstånd krymper, korta växer.

Jag älskar det där stället, skriver fina Anna och organiserar och har sig. Kärlek innebär alltid ansvar. Jag e inte lika deeply involved tycker att när jag ändå ska dit kan jag väl få dyka efter sushi med släkten, bästa sushin jagar man med händerna som svärbror säger, men det kommer va vithaj mellan mig och familjen tyvärr finns det empiri på det.

När jag bodde i Berlin tänkte jag hur mycket som helst på det där med att bo vid världens ände. Vad innebär det att ha världens ände rent fysiskt inpå husknuten? I sommar blir det mer sånt, det finns ju ascoola folk som jobbar för att blickande mot horisonten ska vara glatt och nyfiket, inte utsiktslöst, och jag kommer få privilegiet att träffa några av dem. Och som för att jag ska få lite bättre inlevelseförmåga: familjen placerad en timmas båttur bort men en grå prick är det enda jag ser av...

Kanske är den rimliga frågan istället vad innebär det att världen är liksom ändlös för en del människor? Det e ju de enorma möjligheterna som serveras mig så att jag tar dom alldeles för givna som är undantagen. (Gör för mycket frihet den drabbade minoriteten av världens människor galna och onda? Tja, tyvärr finns det empiri på det.)

Anyways e det ju fortfarande så att majoriteten av världens människor inte kan ta sig dit näsan pekar. Att spanande blickar i fjärran liksom tillhör fantasin helt och hållet. Jag försöker jämt få mig att engagera mig mer fackligt, men det där med horisonter har liksom en alldeles egen dragningskraft...