Dags att gå vidare?

En grej me att va den som e förövare e ju att det allra enklaste och smärtfriaste och det som en upplever som bäst-för-alla e att inte tänka mer på skiten. Så länge jag inte tänker på att jag ristat in märken på Sweetboys kropp så minns jag närkontakt med Sweetboy som tack-bara-bra. För min del e det en fin liten historia, trist att det tog slut, men sånt e livet. Att jag skrivit in honom i en maskulinitet som är obärbar, som är smärtsam, det blir ju bara jobbigt för mig givet att jag tänker på det. Däremellan har mitt liv och dessa smärtsamma märken inga kopplingar. Jag har ju privilegiet att kunna positionera mig utanför situationen. Alltså om jag teoretiserar utan att vara vaksam på att jag gör det ifrån en position som förövare, så kommer jag analysera den som om jag va utomstående. Räkna i så fall med att jag kommer fram till att Sweetboy e irrationell: "Jag har ju bett om ursäkt för fan." Mina teorier drar mot förminskning, det jag upplever som rimligt är att släta över, gå vidare. Inom statistiken kallar vi det för att en skattning är biased. Om jag låtsas att jag e utomstående blir mina analyser way off vad som egentligen e rimligt, och knappast på något slumpmässigt sätt, utan slutsatsen blir genomgående rådet att glöm och gå vidare. Oh yeah vad jag känner i hela kroppen hur sunt jag tycker det vore. Men det e ju över huvud taget ingen möjlighet för Sweetboy. Jag ska lägga denna känsla på minnet, den ska analyseras mer. Men just nu vill jag helst komma på vad jag kan göra istället. Att folk sårar varandra med hjälp av strukturer - att maktojämlikhet återskapas också i den lilla världen och att också jag e mitt i detta - innebär att jag ibland kommer va utsatt och ibland utsätta andra. Steg ett ur ett det-privata-e-politiskt-perspektiv e ju att lära sig se, (rättelse: lyssna heter det ju.) och detta även när det är jag som är förövare. Jag klarar steg ett. Det måste finnas ett steg två också. Jag har bara inte den blekaste vad det skulle kunna vara.