Kamikaze söndrar Sweetboy och allt e en dålig repris. Jag önskar jag kunde skapa rum åt oss, men fan, jag e ju en pastisch på dom blonda grabbarna som krossar mig i sin okunskap.
Men var inte rädd, försöker jag trösta mig själv. Bara för att vi bär även våra egna smutsiga kvinnobukar genom livet. Nej, det va inte så det va. Men jag vet inte hur det va, bara att det va fel. Det va politiskt, va det, tyvärr. Miljoner rena revolutioner och miljoner miljoner taffliga vardagsmisslyckanden. Och Kamikaze finner sig själv på fiendesidan.
Jag älskar mig, men fan inte över din döda kropp.
Språket, språket. Det enda som räddar men så vänder det sig emot dig och vilka vapen har du då?
No comments:
Post a Comment