Jag väcks av att stalkern från i somras ringer. En signal. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera. Inte alls, antar jag, jag har inget val, antar jag, men vill inte bara låta honom markera sin närvaro göra mig ur balans skapa rastlöshet nervös helt utanför min kontroll. Jag har sovit hos en vän. Jag går upp för att prata med henne, tänker hon kanske kan lösa. Vi möts i hallen men innan jag hinner berättar hon om mannen som ringde henne under natten ville veta hennes adress slå ut hennes tänder våldta henne köpa henne knarka ner henne förstöra henne. Vi befinner oss i Sarah Kanes Blasted. Nej, tänker jag, låt mig slippa denna fantasi, ta mig till en annan overklighet. Vi i den vackra vita lägenheten allt är lungt men inbördeskriget håller på att ta sig in. Eller: eftersom våra insidor är kaos vore den logiska följden att det syntes utanpå. I den orimliga verkligheten är lägenheten fortfarande vackert vit trots att vännen sitter i telefonkö hos polisen och min stalker ringer igen. I den verkliga fantasivärlden klättrar utsvultna militärmän in över fönsterkarmarna.
Sedan fortsätter dagen som vanligt. Detta är det enda vanligt jag känner till. Inget inbördeskrig, bara Jag ska köra upp en banan i arslet på dig jävla tjackhora. Inget könskrig, bara en markering, ibland, bara att vi inte ska inbilla oss att vi är medborgare.
Hur fan ska jag kunna undersöka konsekvenser av mansvåld på kvinnors hälsa när jämförelsegruppen - de som inte utsatts för könsrelaterat våld eller hot om våld - är så förbannat försvinnande liten??! Och varför kan inte jag få säga Ännu är jag ung, ännu har inte patriarkatet lämnat märken? Varför är det aldrig sant när vi säger så? Varför kan vi inte få titta på utifrån, jag skulle mycket hellre vilja sitta med professorsglasögon och observera utifrån, ovanifrån, från distans.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment