Det regnar. Han säger jag måste respektera bättre. Jag hör bara hot om att definiera ut sig ur det som för mig är ett nödvändigt vi, att det inte skulle va hans vi, om att resa med naturvetenskapens landvinningar till en helt annan plats dit inte jag kan följa med. Jag tänker om du planerar att dra härifrån så fort kroppen bär, om vi:et bara e tillfällig trygghet för dig, då sårar du mig redan nu.

Vi går på rundgång. Jag tror vi skriker.

Sen, en kort stund utan regn i skydd av bron, Har vi någonsin... såhär... förut? Ja en liten stund fina rösterna, Nej vi har aldrig bråkat förut. Eftertänksamhet, men sen är allt blödande igen. Det e så lätt att sätta namn, fula namn, på oss. Vi måste komma ihåg att avstå från vartenda ett, mitt i bråkandet, uppfinna nyspråk. Eller hantera ordlöshet.