resenotis

Jag e i Visby på vuxenkollo och vindsemester. Det e ganska kul, havet e hur snyggt som helst.

Ännu dansar dammkornen för påskliljorna, ännu snubblar vi på orden. Vackra röda blommor vissnar nog så långsamt och i tamburen sjalar och kappor ja än finns det möjligheter till återvändo. Jag lovar att låtsas som om ingenting. Vi lovar alla att svälja våra frågor. Jag blundar, som vanligt, och väntar.

sött, sen bittert

Det här började som en kommentar på syrrans inlägg om rasism, här och här.(1) Jag har tänkt en massa på kommentarerna hon fått till de inläggen. De är för det första på väg mot lika många som när hon skriver om prostitution, för det andra jäkligt långa. Eftersom min kommentar också blev pinsamt lång får den bo här istället.

Ja, alla dom här orden i kommentarerna, alla dom här "men jag då", den enorma textmassan, alla exemplena, all information, det blir jättesvårt att tänka och sammanfatta jag orkar inte läsa tänker jag behöver ett glas vin och goda vänner. E det inte just det som rasism inte är? E det inte just dom här kulturanalyserna som vi älskar, som vi pratar om hela tiden, alla pratar och har trevligt och så spännande men sen, när dom inte får plats alla orden, när vi trots allt måste lyfta blicken och rensa bort, då släpper alla som kom invällandes(2) med sina upplevelser och erfarenheter och barndomar, då när det är dags för teoretiska perspektiv och hårda siffror och policydokument, då står vi plötsligt där ensamma med "patriarkala kulturer" och "halvspråkighet" som det bästa vi har. För i försöken att teoretisera rasism mötte vi motstånd, och det fick oss att tappa tråden. Vi vet att det var just motstånd vi mötte, för fast det var sött var eftersmaken bitter.

Begreppet rasism e ett försök att namnge en struktur. Rasism och "min barndom" kan absolut kopplas till varandra, måste kopplas till varandra om begreppet ska va något att ha, men det vore ju helt knäppt om det gick att sätta likhetstecken mellan struktur-teorier och individuella erfarenheter. Eller om det faktum att erfarenheter och klurigheter och barndomar liksom definierade bort möjligheten att ta strukturella grepp. Så är det ju inte med andra frågor, vi klarar av att säga klass fast en arbetarklassfamilj hade sommarstuga och medelklassungen blev mobbad i skolan. Och nog fan klarar liberalerna av att stava till både globalisering och ny tidsålder, hur är det möjligt när mina familjegrenar varit överdådigt globala sedan 1800-talets början. Varför stjälper inte ett indivduellt öde teorin om den nya globala eran såhär på stört?

Jag tror istället oviljan att lyfta blicken vad gäller rasism är en del av hur rasism fungerar. Och måste fungera, dominansstrukturer måste inbegripa möjligheter att inte se för att fungera.(3) Rasistiska positioner(4) är därför ambivalenta, för att citera "Whiteness is a position in ambivalence, between having power and refusing to acknowledge it. Now I am... but now I am not..."(5). Som en sån växling förstår jag också kravet från syrrans läsekrets att hon ska göra mellanmänskliga kulturanalyser (sött), för det kravet måste ses i bakgrund av en policybildande kulturrasism (bittert).



(1)och vi börjar härmed uppnå malebondingsnivåer ryggklappande, kamikaze prickar nöjt av på dagens "att göra"-lista.
(2)notera gärna vattenmetaforen, fin detalj som annars mest används på sånt där som influensavågor och flyktingströmmar
(3)men människor fungerar inte så, inte helt och hållet det vill säga, även om individer ibland önskar det, och system nog är byggda utifrån det. även den som främst drabbar andra drabbas själv. jag har skrivit om det i fotnötterna till den här texten.
(4) Jag använder "rasistiska positioner" för det handlar inte om individer som "är" rasister, det handlar om handlingar som fungerar rasistiskt. Jag begår dem, du begår dem, vi är inte onda för det och det är viktigt att vi inte känner att hela teorin är så obehaglig att vi måste stänga öronen. Vi kan välja att inte handla rasistiskt, till det behöver vi förstås kunskap.
(5) från Grada Kilomba

ps apropå uttalandet om "social turism" som motargument till att analysera vithet som en dominansposition. Varför skulle rasismen teoretiseras som binär? Hierarkisk är väl ett rimligare antagande.

ovälkommet

Det sitter en kvinna i baksätet hon kliar sig på halsen. Jag sitter och tänker på bildäck, bryter min farbror tystnaden. Vi har lämnat Stockholm bakom oss. Jag har lutat stolsryggen långt bak, hummar långsamt och tar in granarnas svärta mot himlens olika blå. Jag sluter ögonen till hälften. Jag kan inte minnas när kvinnan klev in i bilen, jag måste ha slumrat till. Vi har inte gjort mycket men dagen har ändå tagit på krafterna. Vi har ätit påskmiddag och jag har hoppat studsmatta med kusinerna och till slut åkte vi till S:t Görans och nu vill vi inte prata om det. Det är så med bildäck, fortsätter han, att man ska inte byta sida på dem, de slits när de körs in i en ny riktning. Man måste komma ihåg på vilken sida de har varit. Därför ska man märka dem på ett bra sätt när man tar av dem. Längst ut i synfältets gränsland ser jag kvinnans kliande rörelser. Upp mot örsnibben, nacken, vänstra överarmen. Jag vill gärna tro att jag inte är helt vaken. Samtidigt är det bra att byta mellan fram och bak, farbror igen, för däcken slits på lite olika ställen, så det är bra att rotera, men på samma sida. Vi är omslutna av skymning. Jag undrar om det är något fel på kvinnan, kliandet gör mig illa till mods. Tankarna på hennes kliande får det att börja klia på mig också, och så får det mig att tänka på sjukdom. Min farbror väger oberört för- och nackdelar hos olika märkningssystem mot varandra. Hur har du gjort? frågar jag honom. Hans röst fyller bilen med normalitet. Jag tänker på mitt rum, att jag kommer få skjuts ända fram och sen får jag sova. Granarna har ersatts av slätt. Vi passerar rondellerna som markerar Uppsalas början. Jag följer med dig, säger kvinnan. Och det gör hon.

Kära James,

Det är sällan jag känner närhet som i dina brev. I förrgår kväll när jag läste ditt senaste tänkte jag hur trevligt det vore med ditt sällskap, med tid för längre samtal. Vi skrattade tillsammans, jag såg det framför mig. Sen skrattade jag åt tanken istället. Vet du hur gammal du var i den? Ja, exakt. Lika gammal som jag förstås. Ålder gäckar mig.

Min farmor dör den här våren, har jag sagt det? Det är inget konstigt när vi blir gamla ska vi dö. Hon är så långt borta nu, redan onåbar fast hon är precis brevid. Som om döende är en egen ålder, avskild från alla andra.

För två år sedan blev jag vän med en kvinna på 60. Vi klättrade i träd ihop och sen fick jag bo i hennes hem och hon tog hand om mig med snällhet, rå humor och uråldrig viset ja hon hade alla åldrar samtidigt. Men jag minns när jag läste Kristin Lavransdotter, hur jag inte klarade slutet, när min vän sedan 1000 sidor tillbaka blev gammal, trött och liksom färdig och jag stod bara inte ut. Ålder är inte okomplicerat men fram till nu i vår hade ålder och död inget självklart med varandra att göra. Nu är jag rädd att du också ska fastna i den där åldern mitt emellan.

När jag lyssnar på dig är vi lika gamla. Jag ser dig ofta framför mig, hur du berättar. Är det för att bilderna jag sett visar dig som ung eller gör jag oss jämnåriga för att känna mig bekväm? Jag tycker så mycket om att hänga med dig. Och nu, denna vår, är det du som väger upp mitt obehag inför åldrande. Du har som besegrat tiden genom dina brev. Du, som varit död i 20 år, är ett stöd när jag sörjer min farmor. Hon som ännu lever.

med tacksamhet,

alla som inte tycker det e asballt å kriga räcker upp en hand

Jag blir alltid så glad när det dyker upp mail från Gila Svirsky, för hennes texter gör det lätt att vara schysst. I en svartvit hatarvärld måste en välja sida, allt e svårt. Sett med Gilas ögon finns det så mycket fler möjligheter. Nu senast skriver hon bl a:

A clear symptom of a breakdown in the patriotic ethos is that more and more young men and women are avoiding military service. These include both those who openly and courageously refuse to show up for the draft, as well as those who find excuses for not being able to serve, or manage to leave the service before their term is up. Indeed, recent data indicate that half the age-appropriate Israelis do not begin or complete a full term of service. And now we confront what Michael Walzer might say is the declining willingness of the citizen to make the ultimate sacrifice for his or her state.