julbord

igen, på nästa fantastiskt trevlia fest med mina fantastiskt trevliga kolleger (jag hoppas det nu är ordentligt säkerställt att jag inte menar att vara grinig eller småsint), igen alltså, samtalen om feministernas rimlighet och vetenskaplighet. i otrevligare samtal kanske det blir diskussion kring feminismen själv, men nej det slipper jag och visst, jag vet att vara tacksam.

han: feminismen är jätteviktig, och dessutom ack så intressant. men just den feministen - inte för att jag läst henne - är inte hon över gränsen? säg du, du som kan. förklara du, du som är rimlig.

och jag, liksom många fester tidigare: den (extrem)feministen, hon är min hjälte. och har du läst den här (extrem)feministen? nej det hade han inte. hon har skrivit bla och bla, hon har betytt jättemycket för mig. och jag börjar prata snabbare och snabbare, bli lite anfådd, kanske loskar jag omkring mig, jag vill hinna berätta, berätta mer.

det enda rimliga att säga e ju att jag inte heller e rimlig. att rimlig e ett förolämpande ord. rimlighetskriterierna inte e statiska utan uppfylls av de som inte försöker bidra till produktion av häftig ny kunskap med maktperspektiv*. jag hoppas verkligen att jag slipper bli kategoriserad som just rimlig någonsin. han sitter brevid en extremfeminist deal with it liksom. men nej, kanske nästa gång.

*eller "inte hota Daddy" med hippa Valerie Solanas terminologi

lästips

Ok, asschysst boktips: Ladda ner festskrift till Eva Lundgren här.

Jag läste just Marianne Brantsaeters text (s. 177) om filmen Venus Boyz och kvinnlig maskulinitet. Den va precis vad jag längtat efter. Asså mycken queerteori handlar naturligt nog om att kritisera heteronormativitet i samhället i allmänhet. Det e asviktigt. Mycken queerteori hyllar gränsöverskridanden och skriver _allt_flyter_. Det kanske kommer på köpet. Men hur ofta dyker det upp queerteori som tittar kritiskt inifrån och inåt? Som problematiserar vad vi gör med våra identiteter, och vad det betyder? Typ assällan. Om du också saknar, om du och dina coola queerpolers hyllar varandra så allra allra bäst ni kan mens era vilsna blickar virrar (för ja kön e assvårt och kanske lite extra pålivochdödsvårt för just oss), ja om det gäller dig också så kan du ju välja att läsa en hyllningstext till förstås. En till text som säger det som behöver sägas om och om igen, att du har rätt till dina erfarenheter av identitet och begär, att ingen ska mucka med dig. Det e du värd. Men om du e som jag så räcker dom inte hyllningstexterna, du vill begripa allt klurigt, du kan inte låta bli att rota i obehaget och så läser du Brantsaeters text alldeles med det samma. Den löser inget och flyttar inga berg. Men den bekräftar din teori om att du inte e knäpp utan att det finns något. Också i våra gestaltningar av kön finns det en del att rota i. Ramarna vi flyr från formar våra flyktförsök och det tål att utforskas.

Får det lov att vara en prinsessa?

Jag va tvungen att sträckkolla på Alla avsnitt av Queer as folk för att huvudpersonerna kanske skulle säga att dom älskade varandra på slutet, på det klassiskt romantiska viset, det som dom kalla straight med nedvärderande tonläge men jag inte kan få ur skallen. Inte nu när jag e nerdeckad utsliten. Inte nu. Kärleksfantasier i färdigstöpt format klarar jag mig utan när jag e som jag förväntar mig att vara men nu i tröttheten e jag förlorad till dom enkla berättelserna. Jag hanterar mig dåligt, mår dåligt, whatever, men vissa berättelser ger utan att kräva. Berätta sagor för mig med lyckliga slut, bönar allt som e jag, jag orkar inte tänka en enda tanke till. Jag matar det med romantik. Det sörplar och sväljer.

Försök till självömkan

Stället e närapå folktomt men åtminstone jäkligt snyggt. Jag vill känna mig snygg. Världsvan. Cool? Kanske dödsföraktande? Jag vill känna mig... Allra mest vill jag jubla. Jag vill så förbannat jävla mycket och det kunde va så lätt hela livet men jag har så svårt att komma överrens med mig själv. Den sötaste flickan vill att jag ska vilja men tydligen e inte hela jag med. När ska jag få hångla egentligen? Jag frågar inåt, till detta Överjag som måste vart nåt katolskt i sitt förra liv, inte fan e hon min polare i alla fall, varför e hon en del av mig?? När det känns "rätt" säger Överjaget, då ska du få hångla. Hon hör själv hur dumt det låter, men hon ger sig inte. Vi lämnar alltså bruden och cyklar hem för att dansa i köket och laga efterfestpasta. Vi dissar och lämnar och kräsnar oss och sen gråter vi otröstligt över att vi vaknar utan hud mot vår hud. Hud mot min hud.


Uppdatering morgonen efter: Ett gäng rövarbrudar och deras polers kommer hemstormandes så fort bloggandet e klart och bryter melankolin och skrattar och spelar spel och många timmar senare somnar jag medan feministiska kampsånger skrålas från andra sidan lägenheten och jag e alldeles för upptagen med att världen ska sluta snurra för att sakna ett enaste dugg. Här e alldeles för lyxigt för självömkan med trovärdighet.

så jäkla mycket söndag

Först fick jag en ny vän. Det va ascoolt.

Sen promenera jag genom älsklingsstaden, lojt väntandes, in på serieteket, navigera mellan all denna okreativa sexism i jakt på lite stabil rolig konst. Det tristaste med stereotyper e väl att en har sett dem förut. Okej sexismen, men vafan bara inte upprepningen (kvinnobröst + slagsmål + ruttnande lik = färdig produkt??).

Jag kräver inte mycket, vill bara slippa tristessen, e bakfull över alla gränser och på lekhumör, försöker brainstorma fram en serieidé inspirerad av kreativ och nyskapande sexism. Misslyckas. Lär mig kanske nåt om strukturer på kuppen. Dominansstrukturer låser fast individer och representationer, e liksom långtråkiga per definition. Men jag vill inte dekonstruera, jag vill överraskas. Hur tog all denna trista konst över?

Sen kom Polarn och va fantastiskt som alltid. Sen tappa jag rösten. Sen va helgen slut.

du stupar i soffan i hallen massa timmar fastnaglad oförmögen. om natten rövarbrudarna kommer hem med matlass och fnitter. visar sina skisser på fittskulpturen till köket. storslagna planer. tedofter. du är mest trött hela tiden, utmattad, uppgiven. rövarbrudarna räddarbrudarna manar till skratt och bus och bjuder på alla fynden och stories och e också lite lessna och sällskap trygghet och sen gå och lägg dig, skärp dig, du stupar du stupar vet inte vad du vill inte vill känner inte efter känner efter för mycket. jäkla november. går snart över.

kamikaze tar sig i kragen och döper om allt jobbigt (gammal)modigt politiskt till "Projekt". individualistiska ofarliga små äventyr döper hon det till.

så länge det funkar så.

hösthumör

meningslöst, e vad det e. jag har sagt åt tankarna att hålla käften, men dom har ju makten över vad vi tänker, det e lite svårt att sätta emot. städa ditt rum och ha dig så länge, bruden, så du e redo sen när du inte tycker det låter som det töntigaste och förmätnaste att vara med och jobba lite för en trevligare värld, manar den produktiva. det e ok, en känner sådär ibland, försöker snällissjälvet peppa. överjaget hånar och bjuder på sprit. det där e inte ett överjags uppgift! försöker någon med gäll röst försvara teamet. dom flesta har svårt att sova.

vi återkommer när vi slutat tycka det e pinsamt att vi vill något.

dansa med mig

nu e beatsen äntligen på min sida, lederna börjar släppa. en kungfudans med Polarn vi drygar oss strålande och mer öl ja mer brudar och inte farligt fabulous utan alldeles vardagslördag utmärkt lagom. Förra helgen träffa vi en brud som apropå att jag håller på och söker nån sorts utrikiskt medborgarskap och blabla fråga mig hur länge jag vart politiskt aktiv här. me just den betoningen. var menar du me här fråga jag. här som i Sverige sa hon. vi drar skämtet på repeat om du inte fattar berätta inte jag vill inte upptäcka att jag överskattat dig.

och så hela kvällen. beatsen och drygheten och ömheten. ikväll drar just beatsen och drygheten och ömheten alla långa strån.
______imorn håller jag och farfar handen ingen kommer åt oss då.

polare?

åh vänskap vill ha vill ha. igår sprang runt med otymplig låda - megaboxen bärbar projektor fulgrå feta LO-klistermärket - var bara subjekt. så jäkla nöjd. i förrgår frågad om inte ville följa med upp på hotellrum. och sen igårkväll ovälkommen fråga igen. kom ihåg känslan med lådan syster! åh vänskap kringelikrokar. kamikaze skapar avstånd. tystnader. men imorgon kanske skratt? imorgon fnitter värsta roliga inga hotellrumsfrågor inget behov av markeringar hit och dit. vill ha vill ha ska fan få.

konsekvenser

Samtidigt som det e så crazycrazy svårt att döma män för våld mot kvinnor vet vi någonstans att mycket av allt det som accepteras som mer eller mindre "ok" faktiskt e jäkligt långt ifrån ok. Män vet mer än väl att undvika att förknippas med det.

När socialstyrelsen ville fokusera på problemet med efterfrågan på kvinnokroppar till salu och gjorde sin reklamserie med bilder av män och textslingor på temat att var åttonde man någon gång har köpt sex fick de inga modeller att ställa upp till bilderna.

Det va inte värt pengarna att riskera att på något sätt förknippas med mansvåldet.

Lustigt att efterfrågan på kvinnokroppar kvarstår.

***

Jag tänkte skriva Att ta kunskaperna om mansvåldets utbredning från den feministiska våldsforskningen på allvar innebär att vi måste ändra synen på förövarskap. Men jag föredrar nog att skriva Att ta kunskaperna från våra egna liv och människor omkring oss liv innebär att vi måste ändra synen på förövarskap. Ja det e fint att ropa högt om stureplansdomarna. Men när vi pratar med varandra om våldserfarenheter är fängelsedomar ofta inget alternativ. Med tanke på mansvåldets utbreddhet är ingenting eller fängelse inte tillräckligt med alternativ.

Som värsta pålästa borde jag ha koll på en hel uppsjö möjligheter för samhället att gå in och hindra kriminaliserade handlingar utan att fokus skulle vara på Straffet eller endast på stöd av brottsoffer.

Istället upplever jag mig kvar i det vakuum jag famlade i som tonåring när jag funderade igenom alternativet att polisanmäla min far och bedömde det som för mig och mina syskons del fördelaktigare att ha en misshandlande far än en frånvarande. Detta var de två alternativ jag visste fanns. Det är fortfarande bara dessa två möjligheter jag känner till, eller förresten, nu för tiden vet jag att det ofta inte är ett val, att rättsystemet sällan är en möjlig utväg, att det inte verkar va till för att ge kvinnor medborgerliga rättigheter.

Hans Ekbrand har brainstormat en hel del på sånt här, och menar att mansvåld måste börja kosta för förövaren, på sätt som funkar avtalsmässigt i tillägg till att ligga som brottmål. Påföljder av detta slag skulle om jag förstått rätt kräva en lägre bevisbörda. Våldsutövande skulle kunna kosta ekonomiskt, yrkesmässigt, i relation till att få träffa sina barn. Läs lite smart text här.
PS. Här ligger hans avhandling den handlar om mansvåld i samband med separationer. Han använder kvantitativ metod den ängelen.

***

Män vet mer än väl att undvika att förknippas med mansvåld. Men kvinnors höga våldsutsatthet visar på att män samtidigt inte är särskilt rädda för att använda sig av våld. Det är som att våldet blir fel på riktigt först när det lyfts fram i ljuset och synas. Små kostnader för förövaren skulle innebära möjligheter till små vinster inom räckhåll för den utsatta. Små bonusar när hon lyckas tala och därigenom synliggöra våldet. Små uppmuntringar, uppmaningar, inom räckhåll.

Att kvinnor börjar tala, börjar benämna konkreta män tillsammans med de våldshandlingar de är ansvariga för, är en otrolig mäktig strategi för att göra våld till ett mindre attraktivt alternativ.

Jag ser på våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor som rationella aktörer, skriver Ekbrand. Och därigenom skapar han sig en analysram som gör världen föränderlig. Cool snubbe.

det bästa

Jag och Utbytesstudenten och alla snacks i världen tills vi stupar. Vem behöver försvinna? Bara det e tillräckligt Bråttom e allt enkelt. Meningsfullhet e liksom ingen issue i dessa tider. Bråttom e nog det tryggaste jag vet.

Staten och feminismen

Föreläsningsserie om könade villkor i relation till staten.

Feministiska analyser av välfärdsstat och statliga reformer. Vilka fackliga och politiska strategier behövs för att bryta en könsegregerad arbetsmarknad? Hur blev särbeskattning och föräldraledighet självklarheter? Och framtida reformer då? Vad innebär ett bekönat åldersperspektiv? Möjligheter och utmaningar i ett åldrande samhälle – men för vem? Vad har sexualitet med våld att göra? Och hur kommer politik, lagstiftning och statliga reformer in?

10/10 kl 19. Den könssegregerade arbetsmarknaden.
Stefan Carlén, förbundsekonom, Handels.

24/10 kl 19. Att vara gammal i ett ålderskodat samhälle.
Clary Krekula, sociolog, Karlstad universitet.

7/11 kl 19. Sådant som spelar roll. Skatt, kön och omsorg, en historisk exposé.
Viktoria Bergström, ekonomisk-historiker, Kommunal

21/11 kl 19. Våldtäkt och romantik - kvinnlig sexualitet som politiskt problem.
Katrine Kielos, frilansjournalist och författare.


Arrangör: Laboremus, Socialdemokratiska studenter i Uppsala. Alla möten och föredrag i Uppsala, Rundelsgränd 2 B (mellan Fyrisbion och Kalmar nation).

För mer info se vår hemsida www.laboremus.nu eller ring ordförande Marika på 0739-822 855 eller vice ordförande Kristina på 0736-952194 och fråga allt du vill veta om föreningen.

Välkomna!

Det regnar. Han säger jag måste respektera bättre. Jag hör bara hot om att definiera ut sig ur det som för mig är ett nödvändigt vi, att det inte skulle va hans vi, om att resa med naturvetenskapens landvinningar till en helt annan plats dit inte jag kan följa med. Jag tänker om du planerar att dra härifrån så fort kroppen bär, om vi:et bara e tillfällig trygghet för dig, då sårar du mig redan nu.

Vi går på rundgång. Jag tror vi skriker.

Sen, en kort stund utan regn i skydd av bron, Har vi någonsin... såhär... förut? Ja en liten stund fina rösterna, Nej vi har aldrig bråkat förut. Eftertänksamhet, men sen är allt blödande igen. Det e så lätt att sätta namn, fula namn, på oss. Vi måste komma ihåg att avstå från vartenda ett, mitt i bråkandet, uppfinna nyspråk. Eller hantera ordlöshet.

fan, jag borde bli gladare. snarast.

overkligt, orimligt, vardag

Jag väcks av att stalkern från i somras ringer. En signal. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera. Inte alls, antar jag, jag har inget val, antar jag, men vill inte bara låta honom markera sin närvaro göra mig ur balans skapa rastlöshet nervös helt utanför min kontroll. Jag har sovit hos en vän. Jag går upp för att prata med henne, tänker hon kanske kan lösa. Vi möts i hallen men innan jag hinner berättar hon om mannen som ringde henne under natten ville veta hennes adress slå ut hennes tänder våldta henne köpa henne knarka ner henne förstöra henne. Vi befinner oss i Sarah Kanes Blasted. Nej, tänker jag, låt mig slippa denna fantasi, ta mig till en annan overklighet. Vi i den vackra vita lägenheten allt är lungt men inbördeskriget håller på att ta sig in. Eller: eftersom våra insidor är kaos vore den logiska följden att det syntes utanpå. I den orimliga verkligheten är lägenheten fortfarande vackert vit trots att vännen sitter i telefonkö hos polisen och min stalker ringer igen. I den verkliga fantasivärlden klättrar utsvultna militärmän in över fönsterkarmarna.

Sedan fortsätter dagen som vanligt. Detta är det enda vanligt jag känner till. Inget inbördeskrig, bara Jag ska köra upp en banan i arslet på dig jävla tjackhora. Inget könskrig, bara en markering, ibland, bara att vi inte ska inbilla oss att vi är medborgare.

Hur fan ska jag kunna undersöka konsekvenser av mansvåld på kvinnors hälsa när jämförelsegruppen - de som inte utsatts för könsrelaterat våld eller hot om våld - är så förbannat försvinnande liten??! Och varför kan inte jag få säga Ännu är jag ung, ännu har inte patriarkatet lämnat märken? Varför är det aldrig sant när vi säger så? Varför kan vi inte få titta på utifrån, jag skulle mycket hellre vilja sitta med professorsglasögon och observera utifrån, ovanifrån, från distans.

Era jävla töntar, det räcker nu.

Jag tänker inte alls skriva om hur kommunikationen me Sweetboy brutit samman på ett sätt som skulle kunna användas som definition på "implodera" utan om andra trista grejer. Vad e det med denna oändliga historia av obstruktion mot min forskningsavdelning?? Är det detta som kallas inskolning? Här e det inte många identiteter å välja på. Hej jag e ny doktorand försöker jag, blir genast rättad. Du ska säga: Hej jag är Farlig Feminist. Va fan. [här kommer ett långt stycke raderad gnällig empiri av i övrigt fantastiska människor som inte heller de kan låta bli att dissa min avdelning.] Diss av oss verkar alltid vara på sin plats. Det verkar över huvud taget rejält svårt att alls förhålla sig till oss utan att börja med att positionera sig som avståndstagande. Jag behöver gå kurs i dålig humor, så jag lär mig skratta åt skiten.

Dags att gå vidare?

En grej me att va den som e förövare e ju att det allra enklaste och smärtfriaste och det som en upplever som bäst-för-alla e att inte tänka mer på skiten. Så länge jag inte tänker på att jag ristat in märken på Sweetboys kropp så minns jag närkontakt med Sweetboy som tack-bara-bra. För min del e det en fin liten historia, trist att det tog slut, men sånt e livet. Att jag skrivit in honom i en maskulinitet som är obärbar, som är smärtsam, det blir ju bara jobbigt för mig givet att jag tänker på det. Däremellan har mitt liv och dessa smärtsamma märken inga kopplingar. Jag har ju privilegiet att kunna positionera mig utanför situationen. Alltså om jag teoretiserar utan att vara vaksam på att jag gör det ifrån en position som förövare, så kommer jag analysera den som om jag va utomstående. Räkna i så fall med att jag kommer fram till att Sweetboy e irrationell: "Jag har ju bett om ursäkt för fan." Mina teorier drar mot förminskning, det jag upplever som rimligt är att släta över, gå vidare. Inom statistiken kallar vi det för att en skattning är biased. Om jag låtsas att jag e utomstående blir mina analyser way off vad som egentligen e rimligt, och knappast på något slumpmässigt sätt, utan slutsatsen blir genomgående rådet att glöm och gå vidare. Oh yeah vad jag känner i hela kroppen hur sunt jag tycker det vore. Men det e ju över huvud taget ingen möjlighet för Sweetboy. Jag ska lägga denna känsla på minnet, den ska analyseras mer. Men just nu vill jag helst komma på vad jag kan göra istället. Att folk sårar varandra med hjälp av strukturer - att maktojämlikhet återskapas också i den lilla världen och att också jag e mitt i detta - innebär att jag ibland kommer va utsatt och ibland utsätta andra. Steg ett ur ett det-privata-e-politiskt-perspektiv e ju att lära sig se, (rättelse: lyssna heter det ju.) och detta även när det är jag som är förövare. Jag klarar steg ett. Det måste finnas ett steg två också. Jag har bara inte den blekaste vad det skulle kunna vara.

Nej.

Kamikaze söndrar Sweetboy och allt e en dålig repris. Jag önskar jag kunde skapa rum åt oss, men fan, jag e ju en pastisch på dom blonda grabbarna som krossar mig i sin okunskap.

Men var inte rädd, försöker jag trösta mig själv. Bara för att vi bär även våra egna smutsiga kvinnobukar genom livet. Nej, det va inte så det va. Men jag vet inte hur det va, bara att det va fel. Det va politiskt, va det, tyvärr. Miljoner rena revolutioner och miljoner miljoner taffliga vardagsmisslyckanden. Och Kamikaze finner sig själv på fiendesidan.

Jag älskar mig, men fan inte över din döda kropp.

Språket, språket. Det enda som räddar men så vänder det sig emot dig och vilka vapen har du då?

kolla va jag har gjort!

hitta mina uppsatser på nätet. Som Kamikaze brukar säga: Det skadar aldrig att länka till sig själv ett par extra varv. Därför: här ligger den om mansvåld och hälsa och här den om effekter av etnisk segregation för högstadieskolor.

Konspiratorn i mig kan inte undgå att min ena bihandledare (feministiskt skolad kvinna) inte står med i presentationen, men att den andra bihandledaren (okontroversiell man) står med som extra handledare. hej hej slumpen.

al: jag tycker det e fantastiskt att få kommentarer av dig, diskuterar gärna. men nu stressvecka.

(kommentar till inlägget under)

Men kanske e det mest löjligt att sitta på kontor (inklusive centralvärme detta år!) och blogga om begreppsanvändning, om det inte görs grymt snällt. Om en sitter på kontor och alltså har möjlighet att hålla sig borta från världen lite, så får en fan ta och va grymt snäll mot andra feminister, kan det va ett motto kanske?

Apropå mina bloggförsök från Bulgarien så försöker jag leta inspiration hos andra som bloggar om så kallade hemländer. Vi e fan inte så himla duktiga, det bara vimlar av "starka kvinnor" och annat oknytt i våra berättelser. Och så detta eviga att det e vi som sitter på språket. Ja, vad avslöjar tydligare upplevelsen av att själv sitta på språket än att titulera den andra Stark Kvinna...

Nu måste jag ringa Sweetboy och öva på att vara grymt snäll. Eller? Eller? Fan, vi e alla knäppa.

strategisnack inte alltid mysigt samkväm

På stranden i somras, den ena polarn försöker göra sig osynlig i bikinin, ett omöjligt och olyckligt företag, hon ser ut som en ungkarl från landsbygden vad e det hon pysslar me, mjukretas andra polarn. Du e stonebutch, tänker jag, vet hennes polare förstås, men i den här delen av världen finns inte ord för sånt.

Du kommer få livserfarenhet av det, men just nu är din kropp bara en dödssprattlande vridning, fulhet och orimlighet alldeles för mycket press samtidigt och ingen distans ingen möjlighet att placera sig utanför och analysera på håll.

På vilket sätt skulle mina "räddande begrepp" från väst trumfa hennes erfarenheter?

Vi (som i unga feminister, map Katrines text om den där kulturvärldsboken) är utan livserfarenhet, menar Jenny och blir trött. Utan alltför stora sjok att bära - än - kräver ungdomarna stringens och rimlighet i en orimlig värld, kräver berättarröster som kan placera sig utanför kroppar förvridna av patriarkatet.

-Känner du patriarkatet, syster?
-Ja, men ännu har det inte förvridit min kropp, och endast drabbat min rimlighet inom rimliga (?) gränser. Det stjäl min kraft, min omdömesförmåga, men än är jag ung.

Men vafan vi får väl använda allt vi har. Jag har ett ord, ett begrepp som du kan behöva vännen. Stonebutch, ord kan säga du e inte ensam. Jag har privilegiet att stå utanför just detta, jag kan dela med mig av analytisk förmåga och tillgång till läkande diskurser just här. Du vet så mycket mer om vad det innebär än jag någonsin kommer att veta, men jag har ett ord, ord behövs också.

-Känner du patriarkatet, syster?
-Ja, men när jag kämpar mot det vässar jag mina vapen.

Äh, jag vet inte. Blev bara trött på att en feminist uttrycker trötthet över en feminists uttryck av trötthet över annan feminist. Så det va dags att sluta cirkeln genom att uttrycka trötthet...

Nooo! Jag tycker faktiskt inte det e dumt eller tröttsamt. Jag tycker inte det e konstigt att feminister funderar över strategier.

-Känner du patriarkatet, syster? Syster...? Syster dina teatraliska dödssprattlingar gör mig nervös, jag vet inte om de är värdefull empiri, ett ultrasmart gestaltande av dina poänger, eller din radikala tolkning av tillståndet i världen.... [tystnad] Det var inte på riktigt väl?

Och e det inte helt fantastiskt att få skriva ahhhrgh jag känner av min kropp så jag vet inte vad jag ska göra av den -inlägg? och inte ha tid för politik och kultur eller nåt för det e bara sommar överalldelesallt... Jo, fantastiskt e va det e!

Jag håller på att gå sönder. Helt knäpp e jag, farligt spattigt blixtförälskad i sweetboy som inte alls bor särskilt nära och jag går, som sagt, alldeles sönder trots dom trygga ekvationerna som ska rädda mig från livet.

brudar

hit ska du, de vinkar.

roadtrip.

snyggaste frissorna som trygga sma blinkers en liten bit fastland i guppande manniskohav. sjunga hogt i bilen pa vag till turistkomplexet. finaste bruden hade ouppklarad historia, blev ledsen, blev trostad. pa tillbakavagen tystare, men fortfarande pa vag, och sa ut, ut, trangt men ett sjalvvalt manniskohav nu. en del kvinnor kan dansa som inga andra och ibland lyckas jag ocksa trots Spraket som liksom far mig att snubbla stappla stelna drabbar hela kroppen.

jag blir raddad, lite i taget, och jag e sa jakla tacksam for det finns ingen plats i varlden som e sa laskig som denna hemmabortaplats.



och antligen e radslan for och ilskan over stalkernorden borta

gränsöverskridande

Oh my, kamikaze har fatt en ny stalker! Idag e strax en dag for stranden, men assa forst nagra ord om mans gransoverskridande. Det publiceras ju sant har skit om kvinnors gransloshet typ jamt. och jo nar farsan gick "man som slar-terapi" (citationstecknena e till for att uttrycka mitt forakt for hela grejen. brott och straff, nagon?) fick han "sina kvinnor" diagnostiserade som granslosa av den legitimerade psykologen. Och nu nar jag berattar om nye stalkern for morsan ger hon mig rad om hur jag ska satta granser pa basta satt. Men Mr Stalker han googlar och ringer och we will wait & see om du efter nasta brud som faller dig i smaken behover en san dar artikel till ditt forsvar. Eller just det, det ar visst jag som far vanta och se ifall du far lust att besoka mig och prova om jag inte ar lite granslos trots allt. Och jag lovar Mr Stalker att anvander du bara tillrackligt mycket vald kommer du att finna mig just precis sa granslos att det ar helt omojligt for dig att inte gora mig precis sa illa som det behagar dig.

Tva stallen pa stranden. Men nej, inga kvinnor. Inte en kvinna. Under alla dessa ar. Fram till -90 hade jag aldrig sett en enda.

Ska du skriva en bok? fragar han. Jag ska lasa en bok. Kan du tipsa mig om vilken? Men nej, han vet ingenting som skrivits om homogaypeople i Bulgarien han begriper inte fragan han sager igen att homosexualitet aldrig har varit kriminaliserat har. Alltsa, de skrev upp oss, vad vi gjorde och var, och la i arkiven, det gjorde de forstas. Men repression - nej.

Men fraga mig du, jag ar ett levande arkiv. Och jag lovar mig att aterkomma nar jag val lart mig Spraket men sa lange fragar jag taffligt pa utrikiska och nu skriver jag upp innan jag glommer.

Tva stallen pa stranden. Ett vid stationen. Inga barer, inget kafe, bara parken om natten. Och bara man, man.

Jag tror lesbiska kom med demokratin,sager han och ler pillemariskt. Jag gladjs at den snygga parafrasen pa "homosexuality came with the white man" fast nej den va knappast medveten. Jag vet inte hur mkt koll han har pa att det dar med parkerna e del av en internationell bogkultur heller. Eller att samma internationalism galler lesbiskas osynlighet. Jag borjar fraga om det ocksa. Fragor, fragor, fragor. Han haller upp mer hemgjord likor och borjar byta amne.

Intervjuar du mig? jo, det gor jag ju. E det ok? Bara lite... och sen: Kanner ni nan som pysslar med sant har pa nat universitet? Men nu ar samtalet avslutat. Med vad?

Nasta dag jag och googlescholar och nagra sma tecken men tydligast ar tystnaden. Den kommer i typ svallvagor.

kärlek!

kamikaze hjärta qx

Tristess

Din kombos lår möter din blick så att du misslyckas tacka nej till öl och cigg och vackraste, vingligaste skorna. Le mot henne, allt kan du få. Ni skrattar medan ni cyklar. Sedan: Se dig omkring, möt blickar (utan att vingla), njut av det du ser, sträck på dig, flyt bort. Människorna omkring dig har varit vuxna länge, men du är inte heller så späd som du minns dig och det är tryggt. Allt är tillåtet, allt kan du få.

Du lyckas väl med att bli full och du raggar lite och du behöver bekräftelsen. Du har blivit dumpad av mannen med Blicken och det är inte vackert och du kommer att få träffa honom en gång till men alldeles för kort och det är hur som helst alldeles för mycket tid emellan nu och detta planerade löjligt korta möte.

Du behöver någon tillgänglig att va kåt på. Du raggar upp ställets stiligaste män med slips och kostym och jämn hy. Du vill inte ha dem. Din kombo tar med sig en av dem hem till er. Du undrar efteråt om han hade vett nog att uppskatta hennes lår.

Du väntar på att mannen med Blicken ska ringa men när han väl gör det är han en besvikelse.

Diagnos: sommarlov

Brorsan klippte mig butchigast i stan. Det va inte meningen, men fan va coolt det blev. Jag tänker det e bara två veckor tills bulgarien hur ska det gå. Men sen tänker jag shiiit jag ser ut som GI Jane och yeah och andra bra grejer.

Undrar vad EUmedlemsskapet inneburit för Bulgarien hittills förresten? Har jobben radat upp sig och fläkt ut sig som lämpligt vore? Har visumtvången avvisats? Sånt kan en tänka lite på när det e sommar.

Sen vandrar tankarna till mannen me Blicken. Och till älskade kaossyster som strax kommer på besök med Bebis. Min besatthet av Kvinnan går däremot på lågvarv. Kanske för alltid? Vore sunt.

I övrigt tänker jag så lite som möjligt.

Och jag är brun om bena

Att något så fint som sommaren verkligen finns på riktigt...

Jag planerar besök hos Kvinnan och dessutom hos den där mannen med Blicken (och mycket trevlig röst som extra socker) och det e inte bara jetlag som håller kroppen från sömn.

En kvinna på kvällens tårtochölhäng klagade på sina sömnvanor. Åtta timmar per natt sov hon denna sommar. Sova bort så mycket av det fantastiska, muttrade hon upprört. Andra somrar brukade hon minsann sova max 6½ timma per natt. Då blir det mer sommar av sommarn.

Thats the way, tänker jag och ställer väckarklockan. Tidigt, tidigt. Jag måste hinna med både skratt, hav och kärlek innan vintern kommer. Då kan jag sova ikapp bäst jag vill.

hemkär

Senaste tiden har jag vart i Havanna där internet kostar månadslöner och dagstidningen (singular) publicerar artiklar om che Guevara (nyhetsvärde?). Därav nyhetstorka på bloggen. Nu känner jag mest för att skriva cyniska grejer om konkurrens som grunden för välstånd med minst en tigerekonomi-referens i varje bisats. Det e alltså bäst att jag fortsätter hålla käften tills grinigheten lagt sig.

Men, men, på väg mot gott humör, och jag har iaf rom och cigarrer. Häng med mig i sommar så bjuder jag... (Kamikazes raggningskampanjer lider i vart fall inte av onödig heder eller måttlighet ;)

men var är lidandet?

Det är med att va egenföretagare e den svåraste saken i världen. Det innebär typ nöd, lidande och slutar i bitterhet. Statliga myndigheter ringer och trakasserar om nätterna, tro mig. Alla försäkringar upphör genast att gälla och maskerade fackligt ansluta smyger utanför företagarnas dörrar. Med tanke på detta var det inte så konstigt att jag tyckte det va ganska obehagligt att skicka in den där ansökan om F-skattesedel.

Det visade sig att allt gick på fem minuter. Instruktionerna va hur enkla som helst, hade jag inte lyckats läsa dom fanns det telefonnummer jag kunde ringa och fråga. Sen fortsatte mitt liv ungefär e x a k t som vanligt fast lite, lite roligare. Gotlands Allehanda publicerade en intervju med min kompanjon och Gotländska.se har med en notis om oss. Vi bloggar lite och fotar oss lite och shoppar regnbågsflaggor nej jag ska inte ljuga det är en del slit men vart har lidandet tagit vägen? säg inte att det e en myt, jag vet att det inte e en myt, jag har fått alldeles för mycket oberoende info för att det skulle kunna va påhittat.

ska bara leta lite, återkommer snarast: vid det laget troligtvis både ärrad och sömnlös.


Andra bloggar om: gotland, företagaranda, myter, queer, företag

läsvärt

amazingly smarta kilomba har lagt upp en av sina texter. tips!

klurigheter

Allra finaste smartaste lenaste vännen kommer till storstan på besök. Jag kan inte hålla mig från att åka dit och solen skiner och vännen ler, tänker och skrattar. Men vilka felmatchningar, det glappar vem är du egentligen? Jag håller på att få ett utbrott och gå därifrån du slösar bort min tid otäcka tankar innan vännen räddar situationen några ögonblick i taget. Allt upprepas. Skärp dig säger jag men jag vet inte om till mig eller dig.
Till båda förstås, kära kamikaze, skriv din uppsats nu och känn efter sen.

bygger för fred

Den 11:e juni kommer ICAHD dra igång en kampanj för att bygga upp vartenda palestinskt hem som rivits av Israel i de Ockuperade Territorierna under detta ockupationens 40:de år - ungefär 300 hem.

Sammanlagt har ca 18'000 palestinska hem rivits. Praktiken att riva hus i Jerusalem och på västbanken för att skapa ny urban historia, konkreta fakta och otäckt användbara nya minnen firar 40 år den 11 juni. Då drar Israeli Committee Agains House Demolitions (ICAHD) igång sin kampanj och de behöver hjälp förstås, mest med att sprida kampanjen och därigenom berätta om husrivningarna och stoppa dem. Kolla deras kampanjsida här.

Krav på fruktsamhetstest före giftermål

"Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion. "

Riksdagsledamöter säger ifrån på skarpen: Sterila har inget på äktenskapsmarknaden att göra!

om det vore så enkelt...

Mr. Chiquita: I like to be an old school capitalist.

kamikaze: I have been informed that there is blood on your bananas. Now I will take political action.

Mr. Chiquita: You go ahead and do that, you idealistic but banana-craving, short-sighted youth.

kamikaze: Ok. My contribution will be to press "Send". I like that kind of action especially because it's readymade for the lazy generation.

Mr. Chiquita: Oh, ok... I didn't count with the lazy generation.

kamikaze: I'm waiting.

Mr. Chiquitea: "We are therefore looking into rescinding the dismissal notices."

kamikaze: Yes you do that, Mr Chiquita, or I just might press "Send" again.

lazy generation - old school capitalizm 1:0

för säkerhets skull

testa dig

Viktiga datum:

Besök hemma, besök på sjukhus, hålla darrande hand. Nöt in det.

Dödsögonblick, begravning, sju sorters kakor, gravsättning. Nöt tills alla har förstått.

Jag missar en del datum. Jag tror att jag ska begripa känslor som om dom vore årtal. Jag verkar låtsas att jag e "smart på sorg" men överraskning: sorg har inget med smart att göra.

Om det inte nöts in, då kommer det att vandra skuggor runt hörn, luras dofter vid juletid och om sommarkvällar.

Det finns risk att jag missar för många datum. Det finns risk att jag låter mig luras, hoppas jag på är jag rädd för. Ovälkomna fantasifoster slutar aldrig riktigt klia behöver välkomnas in.

Det lär nog nötas in tids nog.

glad! hej hej!

jag har äntligen fått seriös anledning att gå med i facket! jippie! sweet! jag kommer att ha "anställningsliknande förhållanden" på universitetet me likes! dock såpass sunkigt trygghetsnät att avgiften hamnade på 16 kronor i månaden. men det e övergående vännen, misströsta ej. kom bara ihåg att inte bli sjuk eller gravid eller annat dumt, så blir det så bra så bra.

jag och anna har börjat (försöka) blogga på klubbfeberbloggen. där kommer jag va jäkligt pepp, inte ett dugg vänster och glammig som fan. men mig själv. självklart mig själv.

i helgen fyller jag år. om jag har missat att bjuda dig på fest ber jag om ursäkt. varmt varmt välkommen lördag afton. maila mig på förnamnefternamn@gmail.com för vägbeskrivning.

Puss!
eder festfixande forskarstuderande finbrud

horisonten

Välkommen till paradiset, skriver familjen. Men det lutar åt misslyckande, går inga båtar, det är politik emellan. Glokalisering, kallades det på min första kurs här i studenthålan. Ordet beskriver att fast jetplanen tar mig över stora hav går det inga båtar över sund. Det är snabba flygplan eller flottar om natten som är alternativen. Långa avstånd krymper, korta växer.

Jag älskar det där stället, skriver fina Anna och organiserar och har sig. Kärlek innebär alltid ansvar. Jag e inte lika deeply involved tycker att när jag ändå ska dit kan jag väl få dyka efter sushi med släkten, bästa sushin jagar man med händerna som svärbror säger, men det kommer va vithaj mellan mig och familjen tyvärr finns det empiri på det.

När jag bodde i Berlin tänkte jag hur mycket som helst på det där med att bo vid världens ände. Vad innebär det att ha världens ände rent fysiskt inpå husknuten? I sommar blir det mer sånt, det finns ju ascoola folk som jobbar för att blickande mot horisonten ska vara glatt och nyfiket, inte utsiktslöst, och jag kommer få privilegiet att träffa några av dem. Och som för att jag ska få lite bättre inlevelseförmåga: familjen placerad en timmas båttur bort men en grå prick är det enda jag ser av...

Kanske är den rimliga frågan istället vad innebär det att världen är liksom ändlös för en del människor? Det e ju de enorma möjligheterna som serveras mig så att jag tar dom alldeles för givna som är undantagen. (Gör för mycket frihet den drabbade minoriteten av världens människor galna och onda? Tja, tyvärr finns det empiri på det.)

Anyways e det ju fortfarande så att majoriteten av världens människor inte kan ta sig dit näsan pekar. Att spanande blickar i fjärran liksom tillhör fantasin helt och hållet. Jag försöker jämt få mig att engagera mig mer fackligt, men det där med horisonter har liksom en alldeles egen dragningskraft...

vårkärlek

Asså om inte det här klubbprojektet ger mig hångel i gränder och pirr hela dagen då e jag fan ett hopplöst fall. Hur roligt ere på en skala att definieras utifrån sin sexualitet och sen inte få ut nåt kul av den? Bitterfittroligt.

fint att åldras feministiskt

Jag va där när intersektionalitetsbegreppet kom ut i sverige. i was there, det va inte så länge sen. nu, när begreppet börjar plockas av olika agendor, användas på inte helt förenliga vis (och jag inser att teoretisk-politiska analyser ju e svåra, att de förstås är just svåra och ibland också smärtsamma), ler jag och tänker att nu e det ju här, begreppet, det har kommit ordentligt nu. vi e nån annanstans i diskussionerna, äntligen wohou!

eller i tisdags när jag lunchade med feministavdelningen och vi snacka nordisk kvinnorörelsehistoria och professorn sa "jag va där", "jag va med" om typ allt. det va fint. så kommer jag också kunna göra, senare. jag får värmande flashforwards av diskussionerna om identitetspolitik och intersektionalitetsbegreppet.

hehe, när världen diskuterar gotlands första queerklubb, nog vill du väl också kunna säga "jag va där"...

FEST!

KLUBB FEBER, Gotlands första queerklubb, invigs 10:e juli på kristdemokraternas dag under Almedalsveckan med fria välkomstdrinkar till alla!

Läs mer HÄR






Intressant you bet Andra bloggar om: fester, queer, gotland, visby, klubbar, hbt, almedalen, nattliv

INGEN MER QUEERTORKA I VISBY

Det e gotland som gäller i sommar. Kamikaze et al ser till så du har fest att gå på. Tisdagar, snygga brudar, bögar om du föredrar, välkomstdrink, finfin musik, mezzemat, stora torget. Mer info kommer.

Invigning 10 juli under Almedalsveckan och fyra tisdagar framöver.

VI SES!

notis:

det pågår husrannsakningar och site-nedläggningar mot anti-g8 organisering i berlin, hamburg och bremen. om du kan tyska kan du läsa här. om du har länkar på annat språk lägg gärna upp dem i en kommentar.

eftersmak

Sen begravningen har kvinnan från bilbaksätet börjat bli suddig i kanterna. Snart klarar jag att kasta ut dig, hånar jag, men för tidigt. Det börjar snabbt klia så väldigt mellan skuldrorna, hur ska jag kunna sörja farmor när det kliar så här? Du får gärna komma och hälsa på, säger farfar till mig. Jag har sån lust men tiden går annorlunda nu, ofta kanske betyder sällan, kommer du överrens med tiden, farfar?
Det e inte kaos. Det e bara lite, lite, kvarglömt överväldigande sorgligt.

men barn löser allt

ordineras mot sorg: barn och hav och sommar

Imorgon tar vi bilen andra hållet. Jag spänner mig inför mötet med den där kvinnan i baksätet. Hon måste ha smittat mig allting kliar. Det har redan börjat, jag är rädd att det är djur, kan det vara allergi? S:t Görans är passé, du kan inte få skjuts med oss, du kan kliva av nu, kommer jag säga åt henne. Hon kommer inte svara. Idag ska jag köpa blänkande byxor. Jag måste hinna idag, det är sista dagen att hinna. Sista dagen, sista chansen, jag missade sista ögonblicket. Du kan sluta klia, det är över nu. Men nej, hon kommer inte sluta.

Bilen går åt andra hållet imorgon och ibland när jag åker just så gråter jag av lokalpatriotism och hemlängtan. Du får inte följa med, säger jag på skarpen, jag kan inte gråta när du är med. Hon tittar inte upp.

resenotis

Jag e i Visby på vuxenkollo och vindsemester. Det e ganska kul, havet e hur snyggt som helst.

Ännu dansar dammkornen för påskliljorna, ännu snubblar vi på orden. Vackra röda blommor vissnar nog så långsamt och i tamburen sjalar och kappor ja än finns det möjligheter till återvändo. Jag lovar att låtsas som om ingenting. Vi lovar alla att svälja våra frågor. Jag blundar, som vanligt, och väntar.

sött, sen bittert

Det här började som en kommentar på syrrans inlägg om rasism, här och här.(1) Jag har tänkt en massa på kommentarerna hon fått till de inläggen. De är för det första på väg mot lika många som när hon skriver om prostitution, för det andra jäkligt långa. Eftersom min kommentar också blev pinsamt lång får den bo här istället.

Ja, alla dom här orden i kommentarerna, alla dom här "men jag då", den enorma textmassan, alla exemplena, all information, det blir jättesvårt att tänka och sammanfatta jag orkar inte läsa tänker jag behöver ett glas vin och goda vänner. E det inte just det som rasism inte är? E det inte just dom här kulturanalyserna som vi älskar, som vi pratar om hela tiden, alla pratar och har trevligt och så spännande men sen, när dom inte får plats alla orden, när vi trots allt måste lyfta blicken och rensa bort, då släpper alla som kom invällandes(2) med sina upplevelser och erfarenheter och barndomar, då när det är dags för teoretiska perspektiv och hårda siffror och policydokument, då står vi plötsligt där ensamma med "patriarkala kulturer" och "halvspråkighet" som det bästa vi har. För i försöken att teoretisera rasism mötte vi motstånd, och det fick oss att tappa tråden. Vi vet att det var just motstånd vi mötte, för fast det var sött var eftersmaken bitter.

Begreppet rasism e ett försök att namnge en struktur. Rasism och "min barndom" kan absolut kopplas till varandra, måste kopplas till varandra om begreppet ska va något att ha, men det vore ju helt knäppt om det gick att sätta likhetstecken mellan struktur-teorier och individuella erfarenheter. Eller om det faktum att erfarenheter och klurigheter och barndomar liksom definierade bort möjligheten att ta strukturella grepp. Så är det ju inte med andra frågor, vi klarar av att säga klass fast en arbetarklassfamilj hade sommarstuga och medelklassungen blev mobbad i skolan. Och nog fan klarar liberalerna av att stava till både globalisering och ny tidsålder, hur är det möjligt när mina familjegrenar varit överdådigt globala sedan 1800-talets början. Varför stjälper inte ett indivduellt öde teorin om den nya globala eran såhär på stört?

Jag tror istället oviljan att lyfta blicken vad gäller rasism är en del av hur rasism fungerar. Och måste fungera, dominansstrukturer måste inbegripa möjligheter att inte se för att fungera.(3) Rasistiska positioner(4) är därför ambivalenta, för att citera "Whiteness is a position in ambivalence, between having power and refusing to acknowledge it. Now I am... but now I am not..."(5). Som en sån växling förstår jag också kravet från syrrans läsekrets att hon ska göra mellanmänskliga kulturanalyser (sött), för det kravet måste ses i bakgrund av en policybildande kulturrasism (bittert).



(1)och vi börjar härmed uppnå malebondingsnivåer ryggklappande, kamikaze prickar nöjt av på dagens "att göra"-lista.
(2)notera gärna vattenmetaforen, fin detalj som annars mest används på sånt där som influensavågor och flyktingströmmar
(3)men människor fungerar inte så, inte helt och hållet det vill säga, även om individer ibland önskar det, och system nog är byggda utifrån det. även den som främst drabbar andra drabbas själv. jag har skrivit om det i fotnötterna till den här texten.
(4) Jag använder "rasistiska positioner" för det handlar inte om individer som "är" rasister, det handlar om handlingar som fungerar rasistiskt. Jag begår dem, du begår dem, vi är inte onda för det och det är viktigt att vi inte känner att hela teorin är så obehaglig att vi måste stänga öronen. Vi kan välja att inte handla rasistiskt, till det behöver vi förstås kunskap.
(5) från Grada Kilomba

ps apropå uttalandet om "social turism" som motargument till att analysera vithet som en dominansposition. Varför skulle rasismen teoretiseras som binär? Hierarkisk är väl ett rimligare antagande.

ovälkommet

Det sitter en kvinna i baksätet hon kliar sig på halsen. Jag sitter och tänker på bildäck, bryter min farbror tystnaden. Vi har lämnat Stockholm bakom oss. Jag har lutat stolsryggen långt bak, hummar långsamt och tar in granarnas svärta mot himlens olika blå. Jag sluter ögonen till hälften. Jag kan inte minnas när kvinnan klev in i bilen, jag måste ha slumrat till. Vi har inte gjort mycket men dagen har ändå tagit på krafterna. Vi har ätit påskmiddag och jag har hoppat studsmatta med kusinerna och till slut åkte vi till S:t Görans och nu vill vi inte prata om det. Det är så med bildäck, fortsätter han, att man ska inte byta sida på dem, de slits när de körs in i en ny riktning. Man måste komma ihåg på vilken sida de har varit. Därför ska man märka dem på ett bra sätt när man tar av dem. Längst ut i synfältets gränsland ser jag kvinnans kliande rörelser. Upp mot örsnibben, nacken, vänstra överarmen. Jag vill gärna tro att jag inte är helt vaken. Samtidigt är det bra att byta mellan fram och bak, farbror igen, för däcken slits på lite olika ställen, så det är bra att rotera, men på samma sida. Vi är omslutna av skymning. Jag undrar om det är något fel på kvinnan, kliandet gör mig illa till mods. Tankarna på hennes kliande får det att börja klia på mig också, och så får det mig att tänka på sjukdom. Min farbror väger oberört för- och nackdelar hos olika märkningssystem mot varandra. Hur har du gjort? frågar jag honom. Hans röst fyller bilen med normalitet. Jag tänker på mitt rum, att jag kommer få skjuts ända fram och sen får jag sova. Granarna har ersatts av slätt. Vi passerar rondellerna som markerar Uppsalas början. Jag följer med dig, säger kvinnan. Och det gör hon.

Kära James,

Det är sällan jag känner närhet som i dina brev. I förrgår kväll när jag läste ditt senaste tänkte jag hur trevligt det vore med ditt sällskap, med tid för längre samtal. Vi skrattade tillsammans, jag såg det framför mig. Sen skrattade jag åt tanken istället. Vet du hur gammal du var i den? Ja, exakt. Lika gammal som jag förstås. Ålder gäckar mig.

Min farmor dör den här våren, har jag sagt det? Det är inget konstigt när vi blir gamla ska vi dö. Hon är så långt borta nu, redan onåbar fast hon är precis brevid. Som om döende är en egen ålder, avskild från alla andra.

För två år sedan blev jag vän med en kvinna på 60. Vi klättrade i träd ihop och sen fick jag bo i hennes hem och hon tog hand om mig med snällhet, rå humor och uråldrig viset ja hon hade alla åldrar samtidigt. Men jag minns när jag läste Kristin Lavransdotter, hur jag inte klarade slutet, när min vän sedan 1000 sidor tillbaka blev gammal, trött och liksom färdig och jag stod bara inte ut. Ålder är inte okomplicerat men fram till nu i vår hade ålder och död inget självklart med varandra att göra. Nu är jag rädd att du också ska fastna i den där åldern mitt emellan.

När jag lyssnar på dig är vi lika gamla. Jag ser dig ofta framför mig, hur du berättar. Är det för att bilderna jag sett visar dig som ung eller gör jag oss jämnåriga för att känna mig bekväm? Jag tycker så mycket om att hänga med dig. Och nu, denna vår, är det du som väger upp mitt obehag inför åldrande. Du har som besegrat tiden genom dina brev. Du, som varit död i 20 år, är ett stöd när jag sörjer min farmor. Hon som ännu lever.

med tacksamhet,

alla som inte tycker det e asballt å kriga räcker upp en hand

Jag blir alltid så glad när det dyker upp mail från Gila Svirsky, för hennes texter gör det lätt att vara schysst. I en svartvit hatarvärld måste en välja sida, allt e svårt. Sett med Gilas ögon finns det så mycket fler möjligheter. Nu senast skriver hon bl a:

A clear symptom of a breakdown in the patriotic ethos is that more and more young men and women are avoiding military service. These include both those who openly and courageously refuse to show up for the draft, as well as those who find excuses for not being able to serve, or manage to leave the service before their term is up. Indeed, recent data indicate that half the age-appropriate Israelis do not begin or complete a full term of service. And now we confront what Michael Walzer might say is the declining willingness of the citizen to make the ultimate sacrifice for his or her state.

Hey, kamikaze pular me sakpolitik! konkret å allt

Studentsosseklubben har tema asylpolitik denna vår, jag har tänkt skaffa mig lite mer koll på frågan. Om jag bloggar om det kanske jag får hjälp? Dom allra allra första tankarna e som vanligt Hur börjar en? Dom jag e impad av i asylpolitikfrågor dissar staten, jag älskar staten. Det jag saknar allra allra mest e just sosseperspektivet. Ja, och att s börjar rösta för nån sorts s-politik i frågan i riksdagen förstås, det sitter ju ihop. Jag har försökt komma på några utgångspunkter.

En god tradition (eller god myt om god tradition, who cares) e att vi gillar tanken att länder kan hjälpa varandra att göra gott genom att lova saker tillsammans. Vi skriver gärna på viktiga papper och sen följer vi dom och sen kan vi lobba finfint för att alla andra som har skrivit på också ska följa dom. Ett enkelt sätt att börja tänka kring asylpolitik ur sosseperspektiv e att vi verkligen borde driva att Sverige ska följa dom dära konventionerna vi nu har skrivit på. Varför inte börja med rätten att söka asyl?

Den demokratiska staten är ett verktyg som medborgarna värnar om, och kontrollerar. Långtåtvänsterns och långtåthögerns samstämmiga Öppna gränserna! är inte vad frågan handlar om för oss.

Vi letar lösningar utifrån tanken att det människor som bygger samhället tillsammans och att klass är något som förenar över gränser. Vi måste förstås släppa på flödesteorierna och koloniala fantasier om att "de Andra" vill äta upp oss (vår välfärdsstat/våra kvinnor/våra skattepengar/våra jobb). Vi skippar väl också liberalismens fantasmatiska stringenta teoretiska resonemang om hur världen egentligen är. Men det e mycket möjligt att frågan i stort sitter ihop med att internationella samarbeten måste involvera facken, att det är en asviktig sossefråga, det att driva att internationella samarbeten ska vara fackvänliga, att "den nya ekonomin" ska vara fackvänlig, och att facken ska va människovänliga som aktörer i migration där de står på migranternas sida.


Hmm, nu har det visst flummat ut... men följa internationella konventioner, staten som aktör och att se detta som en fråga som kräver socialdemokratisk ideologisk analys e ändå tre punkter jag vill trycka på.

Individuell lönesättning?

budgetadministratören: Ok, och din lön?
Kamikaze: Finns det inga fastlagda nivåer?
budgetadministratören: Det är upp till er.
Kamikaze: Öhh, då tar vi dom fastlagda nivåerna.
budgetadministratören: Ok, då kollar jag i papprerna. Vet du ungefär vad ni sa?
Kamikaze: Öähhhhhhh om du har nåt uppskrivet så tar jag det.
budgetadministratören: Jo, men det finns ju alltid ett spann som man kan ligga högt eller lågt inom.
Kamikaze: Pass.

Nej, inte den tidningen också!

Alliansen håller på å lägga ner tidningen glöd. Vi kan rädda den! Minns dina högstadieårs bästaste gratistidning (om du e typ min ålder +-10år iaf) och klicka på länken. Eller skriv direkt till registrator@social.ministry.se och klaga.

sorgesång

Där bor faster Sigrid! ropar du jämt alldeles glatt på väg från och till sommarstugan jag har inte brytt mig tillräckligt för att fråga vem denna människa kunde vara. Jag förstår lite bättre nu. Där bor farmor Bolle! ska jag ropa till min framtids barnbarn så det skallar av hemtrevnad och glädje dom kommer inte fatta vem jag menar men det kommer inte hejda mig. Det ju inte för deras skull jag ska ropa utan för din och min.

Jag försökte mig på att skriva en ursinnig rytmisk dikt som skulle utplåna allt på sin väg ta med sig allt hopplöst, som en störtflod skulle den va men den skrynklade ihop sig, dikten, och blev en liten våt fläck. Ursinne har inte mycket å säga till om mot allt det rimliga. Osägbarheter när de är som rimligast, nej då kommer jag längre med Där bor faster Sigrid! om och om igen, sommar påsk och jul, som ett mantra, jag vill höra dig säga det igen. Vi har nog inte träffats, Sigrid och jag, kanske var vi aldrig samtida. Men dig har jag känt hela mitt liv, farmor, och får jag inte träffa dig mer har du i vart fall lärt mig hur jag kan jubla ditt namn.