(kommentar till inlägget under)

Men kanske e det mest löjligt att sitta på kontor (inklusive centralvärme detta år!) och blogga om begreppsanvändning, om det inte görs grymt snällt. Om en sitter på kontor och alltså har möjlighet att hålla sig borta från världen lite, så får en fan ta och va grymt snäll mot andra feminister, kan det va ett motto kanske?

Apropå mina bloggförsök från Bulgarien så försöker jag leta inspiration hos andra som bloggar om så kallade hemländer. Vi e fan inte så himla duktiga, det bara vimlar av "starka kvinnor" och annat oknytt i våra berättelser. Och så detta eviga att det e vi som sitter på språket. Ja, vad avslöjar tydligare upplevelsen av att själv sitta på språket än att titulera den andra Stark Kvinna...

Nu måste jag ringa Sweetboy och öva på att vara grymt snäll. Eller? Eller? Fan, vi e alla knäppa.

strategisnack inte alltid mysigt samkväm

På stranden i somras, den ena polarn försöker göra sig osynlig i bikinin, ett omöjligt och olyckligt företag, hon ser ut som en ungkarl från landsbygden vad e det hon pysslar me, mjukretas andra polarn. Du e stonebutch, tänker jag, vet hennes polare förstås, men i den här delen av världen finns inte ord för sånt.

Du kommer få livserfarenhet av det, men just nu är din kropp bara en dödssprattlande vridning, fulhet och orimlighet alldeles för mycket press samtidigt och ingen distans ingen möjlighet att placera sig utanför och analysera på håll.

På vilket sätt skulle mina "räddande begrepp" från väst trumfa hennes erfarenheter?

Vi (som i unga feminister, map Katrines text om den där kulturvärldsboken) är utan livserfarenhet, menar Jenny och blir trött. Utan alltför stora sjok att bära - än - kräver ungdomarna stringens och rimlighet i en orimlig värld, kräver berättarröster som kan placera sig utanför kroppar förvridna av patriarkatet.

-Känner du patriarkatet, syster?
-Ja, men ännu har det inte förvridit min kropp, och endast drabbat min rimlighet inom rimliga (?) gränser. Det stjäl min kraft, min omdömesförmåga, men än är jag ung.

Men vafan vi får väl använda allt vi har. Jag har ett ord, ett begrepp som du kan behöva vännen. Stonebutch, ord kan säga du e inte ensam. Jag har privilegiet att stå utanför just detta, jag kan dela med mig av analytisk förmåga och tillgång till läkande diskurser just här. Du vet så mycket mer om vad det innebär än jag någonsin kommer att veta, men jag har ett ord, ord behövs också.

-Känner du patriarkatet, syster?
-Ja, men när jag kämpar mot det vässar jag mina vapen.

Äh, jag vet inte. Blev bara trött på att en feminist uttrycker trötthet över en feminists uttryck av trötthet över annan feminist. Så det va dags att sluta cirkeln genom att uttrycka trötthet...

Nooo! Jag tycker faktiskt inte det e dumt eller tröttsamt. Jag tycker inte det e konstigt att feminister funderar över strategier.

-Känner du patriarkatet, syster? Syster...? Syster dina teatraliska dödssprattlingar gör mig nervös, jag vet inte om de är värdefull empiri, ett ultrasmart gestaltande av dina poänger, eller din radikala tolkning av tillståndet i världen.... [tystnad] Det var inte på riktigt väl?

Och e det inte helt fantastiskt att få skriva ahhhrgh jag känner av min kropp så jag vet inte vad jag ska göra av den -inlägg? och inte ha tid för politik och kultur eller nåt för det e bara sommar överalldelesallt... Jo, fantastiskt e va det e!

Jag håller på att gå sönder. Helt knäpp e jag, farligt spattigt blixtförälskad i sweetboy som inte alls bor särskilt nära och jag går, som sagt, alldeles sönder trots dom trygga ekvationerna som ska rädda mig från livet.

brudar

hit ska du, de vinkar.

roadtrip.

snyggaste frissorna som trygga sma blinkers en liten bit fastland i guppande manniskohav. sjunga hogt i bilen pa vag till turistkomplexet. finaste bruden hade ouppklarad historia, blev ledsen, blev trostad. pa tillbakavagen tystare, men fortfarande pa vag, och sa ut, ut, trangt men ett sjalvvalt manniskohav nu. en del kvinnor kan dansa som inga andra och ibland lyckas jag ocksa trots Spraket som liksom far mig att snubbla stappla stelna drabbar hela kroppen.

jag blir raddad, lite i taget, och jag e sa jakla tacksam for det finns ingen plats i varlden som e sa laskig som denna hemmabortaplats.



och antligen e radslan for och ilskan over stalkernorden borta

gränsöverskridande

Oh my, kamikaze har fatt en ny stalker! Idag e strax en dag for stranden, men assa forst nagra ord om mans gransoverskridande. Det publiceras ju sant har skit om kvinnors gransloshet typ jamt. och jo nar farsan gick "man som slar-terapi" (citationstecknena e till for att uttrycka mitt forakt for hela grejen. brott och straff, nagon?) fick han "sina kvinnor" diagnostiserade som granslosa av den legitimerade psykologen. Och nu nar jag berattar om nye stalkern for morsan ger hon mig rad om hur jag ska satta granser pa basta satt. Men Mr Stalker han googlar och ringer och we will wait & see om du efter nasta brud som faller dig i smaken behover en san dar artikel till ditt forsvar. Eller just det, det ar visst jag som far vanta och se ifall du far lust att besoka mig och prova om jag inte ar lite granslos trots allt. Och jag lovar Mr Stalker att anvander du bara tillrackligt mycket vald kommer du att finna mig just precis sa granslos att det ar helt omojligt for dig att inte gora mig precis sa illa som det behagar dig.

Tva stallen pa stranden. Men nej, inga kvinnor. Inte en kvinna. Under alla dessa ar. Fram till -90 hade jag aldrig sett en enda.

Ska du skriva en bok? fragar han. Jag ska lasa en bok. Kan du tipsa mig om vilken? Men nej, han vet ingenting som skrivits om homogaypeople i Bulgarien han begriper inte fragan han sager igen att homosexualitet aldrig har varit kriminaliserat har. Alltsa, de skrev upp oss, vad vi gjorde och var, och la i arkiven, det gjorde de forstas. Men repression - nej.

Men fraga mig du, jag ar ett levande arkiv. Och jag lovar mig att aterkomma nar jag val lart mig Spraket men sa lange fragar jag taffligt pa utrikiska och nu skriver jag upp innan jag glommer.

Tva stallen pa stranden. Ett vid stationen. Inga barer, inget kafe, bara parken om natten. Och bara man, man.

Jag tror lesbiska kom med demokratin,sager han och ler pillemariskt. Jag gladjs at den snygga parafrasen pa "homosexuality came with the white man" fast nej den va knappast medveten. Jag vet inte hur mkt koll han har pa att det dar med parkerna e del av en internationell bogkultur heller. Eller att samma internationalism galler lesbiskas osynlighet. Jag borjar fraga om det ocksa. Fragor, fragor, fragor. Han haller upp mer hemgjord likor och borjar byta amne.

Intervjuar du mig? jo, det gor jag ju. E det ok? Bara lite... och sen: Kanner ni nan som pysslar med sant har pa nat universitet? Men nu ar samtalet avslutat. Med vad?

Nasta dag jag och googlescholar och nagra sma tecken men tydligast ar tystnaden. Den kommer i typ svallvagor.

kärlek!

kamikaze hjärta qx