julbord

igen, på nästa fantastiskt trevlia fest med mina fantastiskt trevliga kolleger (jag hoppas det nu är ordentligt säkerställt att jag inte menar att vara grinig eller småsint), igen alltså, samtalen om feministernas rimlighet och vetenskaplighet. i otrevligare samtal kanske det blir diskussion kring feminismen själv, men nej det slipper jag och visst, jag vet att vara tacksam.

han: feminismen är jätteviktig, och dessutom ack så intressant. men just den feministen - inte för att jag läst henne - är inte hon över gränsen? säg du, du som kan. förklara du, du som är rimlig.

och jag, liksom många fester tidigare: den (extrem)feministen, hon är min hjälte. och har du läst den här (extrem)feministen? nej det hade han inte. hon har skrivit bla och bla, hon har betytt jättemycket för mig. och jag börjar prata snabbare och snabbare, bli lite anfådd, kanske loskar jag omkring mig, jag vill hinna berätta, berätta mer.

det enda rimliga att säga e ju att jag inte heller e rimlig. att rimlig e ett förolämpande ord. rimlighetskriterierna inte e statiska utan uppfylls av de som inte försöker bidra till produktion av häftig ny kunskap med maktperspektiv*. jag hoppas verkligen att jag slipper bli kategoriserad som just rimlig någonsin. han sitter brevid en extremfeminist deal with it liksom. men nej, kanske nästa gång.

*eller "inte hota Daddy" med hippa Valerie Solanas terminologi

lästips

Ok, asschysst boktips: Ladda ner festskrift till Eva Lundgren här.

Jag läste just Marianne Brantsaeters text (s. 177) om filmen Venus Boyz och kvinnlig maskulinitet. Den va precis vad jag längtat efter. Asså mycken queerteori handlar naturligt nog om att kritisera heteronormativitet i samhället i allmänhet. Det e asviktigt. Mycken queerteori hyllar gränsöverskridanden och skriver _allt_flyter_. Det kanske kommer på köpet. Men hur ofta dyker det upp queerteori som tittar kritiskt inifrån och inåt? Som problematiserar vad vi gör med våra identiteter, och vad det betyder? Typ assällan. Om du också saknar, om du och dina coola queerpolers hyllar varandra så allra allra bäst ni kan mens era vilsna blickar virrar (för ja kön e assvårt och kanske lite extra pålivochdödsvårt för just oss), ja om det gäller dig också så kan du ju välja att läsa en hyllningstext till förstås. En till text som säger det som behöver sägas om och om igen, att du har rätt till dina erfarenheter av identitet och begär, att ingen ska mucka med dig. Det e du värd. Men om du e som jag så räcker dom inte hyllningstexterna, du vill begripa allt klurigt, du kan inte låta bli att rota i obehaget och så läser du Brantsaeters text alldeles med det samma. Den löser inget och flyttar inga berg. Men den bekräftar din teori om att du inte e knäpp utan att det finns något. Också i våra gestaltningar av kön finns det en del att rota i. Ramarna vi flyr från formar våra flyktförsök och det tål att utforskas.

Får det lov att vara en prinsessa?

Jag va tvungen att sträckkolla på Alla avsnitt av Queer as folk för att huvudpersonerna kanske skulle säga att dom älskade varandra på slutet, på det klassiskt romantiska viset, det som dom kalla straight med nedvärderande tonläge men jag inte kan få ur skallen. Inte nu när jag e nerdeckad utsliten. Inte nu. Kärleksfantasier i färdigstöpt format klarar jag mig utan när jag e som jag förväntar mig att vara men nu i tröttheten e jag förlorad till dom enkla berättelserna. Jag hanterar mig dåligt, mår dåligt, whatever, men vissa berättelser ger utan att kräva. Berätta sagor för mig med lyckliga slut, bönar allt som e jag, jag orkar inte tänka en enda tanke till. Jag matar det med romantik. Det sörplar och sväljer.

Försök till självömkan

Stället e närapå folktomt men åtminstone jäkligt snyggt. Jag vill känna mig snygg. Världsvan. Cool? Kanske dödsföraktande? Jag vill känna mig... Allra mest vill jag jubla. Jag vill så förbannat jävla mycket och det kunde va så lätt hela livet men jag har så svårt att komma överrens med mig själv. Den sötaste flickan vill att jag ska vilja men tydligen e inte hela jag med. När ska jag få hångla egentligen? Jag frågar inåt, till detta Överjag som måste vart nåt katolskt i sitt förra liv, inte fan e hon min polare i alla fall, varför e hon en del av mig?? När det känns "rätt" säger Överjaget, då ska du få hångla. Hon hör själv hur dumt det låter, men hon ger sig inte. Vi lämnar alltså bruden och cyklar hem för att dansa i köket och laga efterfestpasta. Vi dissar och lämnar och kräsnar oss och sen gråter vi otröstligt över att vi vaknar utan hud mot vår hud. Hud mot min hud.


Uppdatering morgonen efter: Ett gäng rövarbrudar och deras polers kommer hemstormandes så fort bloggandet e klart och bryter melankolin och skrattar och spelar spel och många timmar senare somnar jag medan feministiska kampsånger skrålas från andra sidan lägenheten och jag e alldeles för upptagen med att världen ska sluta snurra för att sakna ett enaste dugg. Här e alldeles för lyxigt för självömkan med trovärdighet.

så jäkla mycket söndag

Först fick jag en ny vän. Det va ascoolt.

Sen promenera jag genom älsklingsstaden, lojt väntandes, in på serieteket, navigera mellan all denna okreativa sexism i jakt på lite stabil rolig konst. Det tristaste med stereotyper e väl att en har sett dem förut. Okej sexismen, men vafan bara inte upprepningen (kvinnobröst + slagsmål + ruttnande lik = färdig produkt??).

Jag kräver inte mycket, vill bara slippa tristessen, e bakfull över alla gränser och på lekhumör, försöker brainstorma fram en serieidé inspirerad av kreativ och nyskapande sexism. Misslyckas. Lär mig kanske nåt om strukturer på kuppen. Dominansstrukturer låser fast individer och representationer, e liksom långtråkiga per definition. Men jag vill inte dekonstruera, jag vill överraskas. Hur tog all denna trista konst över?

Sen kom Polarn och va fantastiskt som alltid. Sen tappa jag rösten. Sen va helgen slut.