Det regnar. Han säger jag måste respektera bättre. Jag hör bara hot om att definiera ut sig ur det som för mig är ett nödvändigt vi, att det inte skulle va hans vi, om att resa med naturvetenskapens landvinningar till en helt annan plats dit inte jag kan följa med. Jag tänker om du planerar att dra härifrån så fort kroppen bär, om vi:et bara e tillfällig trygghet för dig, då sårar du mig redan nu.

Vi går på rundgång. Jag tror vi skriker.

Sen, en kort stund utan regn i skydd av bron, Har vi någonsin... såhär... förut? Ja en liten stund fina rösterna, Nej vi har aldrig bråkat förut. Eftertänksamhet, men sen är allt blödande igen. Det e så lätt att sätta namn, fula namn, på oss. Vi måste komma ihåg att avstå från vartenda ett, mitt i bråkandet, uppfinna nyspråk. Eller hantera ordlöshet.

fan, jag borde bli gladare. snarast.

overkligt, orimligt, vardag

Jag väcks av att stalkern från i somras ringer. En signal. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera. Inte alls, antar jag, jag har inget val, antar jag, men vill inte bara låta honom markera sin närvaro göra mig ur balans skapa rastlöshet nervös helt utanför min kontroll. Jag har sovit hos en vän. Jag går upp för att prata med henne, tänker hon kanske kan lösa. Vi möts i hallen men innan jag hinner berättar hon om mannen som ringde henne under natten ville veta hennes adress slå ut hennes tänder våldta henne köpa henne knarka ner henne förstöra henne. Vi befinner oss i Sarah Kanes Blasted. Nej, tänker jag, låt mig slippa denna fantasi, ta mig till en annan overklighet. Vi i den vackra vita lägenheten allt är lungt men inbördeskriget håller på att ta sig in. Eller: eftersom våra insidor är kaos vore den logiska följden att det syntes utanpå. I den orimliga verkligheten är lägenheten fortfarande vackert vit trots att vännen sitter i telefonkö hos polisen och min stalker ringer igen. I den verkliga fantasivärlden klättrar utsvultna militärmän in över fönsterkarmarna.

Sedan fortsätter dagen som vanligt. Detta är det enda vanligt jag känner till. Inget inbördeskrig, bara Jag ska köra upp en banan i arslet på dig jävla tjackhora. Inget könskrig, bara en markering, ibland, bara att vi inte ska inbilla oss att vi är medborgare.

Hur fan ska jag kunna undersöka konsekvenser av mansvåld på kvinnors hälsa när jämförelsegruppen - de som inte utsatts för könsrelaterat våld eller hot om våld - är så förbannat försvinnande liten??! Och varför kan inte jag få säga Ännu är jag ung, ännu har inte patriarkatet lämnat märken? Varför är det aldrig sant när vi säger så? Varför kan vi inte få titta på utifrån, jag skulle mycket hellre vilja sitta med professorsglasögon och observera utifrån, ovanifrån, från distans.

Era jävla töntar, det räcker nu.

Jag tänker inte alls skriva om hur kommunikationen me Sweetboy brutit samman på ett sätt som skulle kunna användas som definition på "implodera" utan om andra trista grejer. Vad e det med denna oändliga historia av obstruktion mot min forskningsavdelning?? Är det detta som kallas inskolning? Här e det inte många identiteter å välja på. Hej jag e ny doktorand försöker jag, blir genast rättad. Du ska säga: Hej jag är Farlig Feminist. Va fan. [här kommer ett långt stycke raderad gnällig empiri av i övrigt fantastiska människor som inte heller de kan låta bli att dissa min avdelning.] Diss av oss verkar alltid vara på sin plats. Det verkar över huvud taget rejält svårt att alls förhålla sig till oss utan att börja med att positionera sig som avståndstagande. Jag behöver gå kurs i dålig humor, så jag lär mig skratta åt skiten.

Dags att gå vidare?

En grej me att va den som e förövare e ju att det allra enklaste och smärtfriaste och det som en upplever som bäst-för-alla e att inte tänka mer på skiten. Så länge jag inte tänker på att jag ristat in märken på Sweetboys kropp så minns jag närkontakt med Sweetboy som tack-bara-bra. För min del e det en fin liten historia, trist att det tog slut, men sånt e livet. Att jag skrivit in honom i en maskulinitet som är obärbar, som är smärtsam, det blir ju bara jobbigt för mig givet att jag tänker på det. Däremellan har mitt liv och dessa smärtsamma märken inga kopplingar. Jag har ju privilegiet att kunna positionera mig utanför situationen. Alltså om jag teoretiserar utan att vara vaksam på att jag gör det ifrån en position som förövare, så kommer jag analysera den som om jag va utomstående. Räkna i så fall med att jag kommer fram till att Sweetboy e irrationell: "Jag har ju bett om ursäkt för fan." Mina teorier drar mot förminskning, det jag upplever som rimligt är att släta över, gå vidare. Inom statistiken kallar vi det för att en skattning är biased. Om jag låtsas att jag e utomstående blir mina analyser way off vad som egentligen e rimligt, och knappast på något slumpmässigt sätt, utan slutsatsen blir genomgående rådet att glöm och gå vidare. Oh yeah vad jag känner i hela kroppen hur sunt jag tycker det vore. Men det e ju över huvud taget ingen möjlighet för Sweetboy. Jag ska lägga denna känsla på minnet, den ska analyseras mer. Men just nu vill jag helst komma på vad jag kan göra istället. Att folk sårar varandra med hjälp av strukturer - att maktojämlikhet återskapas också i den lilla världen och att också jag e mitt i detta - innebär att jag ibland kommer va utsatt och ibland utsätta andra. Steg ett ur ett det-privata-e-politiskt-perspektiv e ju att lära sig se, (rättelse: lyssna heter det ju.) och detta även när det är jag som är förövare. Jag klarar steg ett. Det måste finnas ett steg två också. Jag har bara inte den blekaste vad det skulle kunna vara.

Nej.

Kamikaze söndrar Sweetboy och allt e en dålig repris. Jag önskar jag kunde skapa rum åt oss, men fan, jag e ju en pastisch på dom blonda grabbarna som krossar mig i sin okunskap.

Men var inte rädd, försöker jag trösta mig själv. Bara för att vi bär även våra egna smutsiga kvinnobukar genom livet. Nej, det va inte så det va. Men jag vet inte hur det va, bara att det va fel. Det va politiskt, va det, tyvärr. Miljoner rena revolutioner och miljoner miljoner taffliga vardagsmisslyckanden. Och Kamikaze finner sig själv på fiendesidan.

Jag älskar mig, men fan inte över din döda kropp.

Språket, språket. Det enda som räddar men så vänder det sig emot dig och vilka vapen har du då?

kolla va jag har gjort!

hitta mina uppsatser på nätet. Som Kamikaze brukar säga: Det skadar aldrig att länka till sig själv ett par extra varv. Därför: här ligger den om mansvåld och hälsa och här den om effekter av etnisk segregation för högstadieskolor.

Konspiratorn i mig kan inte undgå att min ena bihandledare (feministiskt skolad kvinna) inte står med i presentationen, men att den andra bihandledaren (okontroversiell man) står med som extra handledare. hej hej slumpen.

al: jag tycker det e fantastiskt att få kommentarer av dig, diskuterar gärna. men nu stressvecka.