julbord

igen, på nästa fantastiskt trevlia fest med mina fantastiskt trevliga kolleger (jag hoppas det nu är ordentligt säkerställt att jag inte menar att vara grinig eller småsint), igen alltså, samtalen om feministernas rimlighet och vetenskaplighet. i otrevligare samtal kanske det blir diskussion kring feminismen själv, men nej det slipper jag och visst, jag vet att vara tacksam.

han: feminismen är jätteviktig, och dessutom ack så intressant. men just den feministen - inte för att jag läst henne - är inte hon över gränsen? säg du, du som kan. förklara du, du som är rimlig.

och jag, liksom många fester tidigare: den (extrem)feministen, hon är min hjälte. och har du läst den här (extrem)feministen? nej det hade han inte. hon har skrivit bla och bla, hon har betytt jättemycket för mig. och jag börjar prata snabbare och snabbare, bli lite anfådd, kanske loskar jag omkring mig, jag vill hinna berätta, berätta mer.

det enda rimliga att säga e ju att jag inte heller e rimlig. att rimlig e ett förolämpande ord. rimlighetskriterierna inte e statiska utan uppfylls av de som inte försöker bidra till produktion av häftig ny kunskap med maktperspektiv*. jag hoppas verkligen att jag slipper bli kategoriserad som just rimlig någonsin. han sitter brevid en extremfeminist deal with it liksom. men nej, kanske nästa gång.

*eller "inte hota Daddy" med hippa Valerie Solanas terminologi