Kamikaze goes popperian

Han planerar en artikel och har bjudit in mig att göra det tekniska. Jag vill inte bara göra det tekniska, jag vill ju bli sociolog, har jag tänkt sedan i somras när vi började snacka om artikeln. Det verkar inte hända så mycket, varken tekniskt eller annat. När jag går förbi hans kontor, igen, för att kolla om det kanske e dags för något att hända, berättar han att allt hänger ihop. För att också jag ska förstå denna djupa sanning sveper han med armarna och hänvisar till kvantfysiken och buddismen. Jag kommer inte på något bättre än att skratta, högt och rakt ut, för att ge honom en chans att låtsas att han skämtade. Han ler tillbaks men fortsätter berätta om allt och inget.

Jag går tillbaks till mitt rum, ser på min mattebok, drar upp axlarna inför pågående krig med datorn. Jag tar på dem, bok, dator, sätter mig ned vid dem, vågar lita på att de inte kommer berätta alltochinget för mig. Det går jäkligt långsamt, men jag är rätt lycklig medan jag sitter och producerar lite hederlig kunskap. Den får mig inte ens att garva högt av misstro.